Baka baka liten kaka

Igår bakade jag och sonen pepparkakor. Jag hade tänkt bygga ett hus, ett hus med atriumgård och vinklar. Ett hus från ett äventyr som utspelar sig med världens finaste spelgrupp, tärningar och spännande skeenden.
Det var min ambition initialt. Men det blev lite ”Mäster Skräddare” och slutade istället i pepparkakssniglar och en laddning deg att mumsa i sig istället.
Inte fel, bara något annat.

Okej, det rökfyllda hemmet gav ju såklart djup och nyanser på bakningen som kanske inte ett litet Trumslagarhus hade gjort.

Vi kan i alla fall i eftertänksamhetens kranka blekhet konstatera att det är en dålig plan att grädda pepparkakor i micron. Inte ens om man som avslutning bara vill veta om det är möjligt, mer som ett nyfiket komplement till ordinarie och mer välbeprövad metod.

Inget rött kort trots allt

Vårt lilla avslutande experiment på en annars lyckad sittning slutade alltså i ett rökfyllt stinkande hem, en superirriterad make och nästan en utvisning från det delade boendet om någon hade fått välja där i stunden.
Att förbruka tålamodskvoten redan innan lördagskväll är alltid lite olycksbådande och bäddar för en knackig söndag.

Men fru-kontraktet förlängdes och idag är det söndag och det luktar nästan ingenting längre. Tur för mig! Eller för oss alla faktiskt.

Idag hade jag planer på att bege mig ut och kolla in nya glajor. Men eftersom den ena bilens metall på ena däcket blir rött och glödgat och den andra har en varningslampa som lyser  irriterat, så får det blir att stillsamt hålla sig hemma, sikta på nya glasögonen en annan dag och hoppas att bilarna snällt löser sig av sig själv när de får vilodag.

Knyta ihop säcken och ta sig i kragen

Terminen närmar sig sitt slut (skitjullov är i alla fall mer överkomligt än evighetslångt sommarlov), det är intensivt på jobbet av olika anledningar som kan tänkas höra till terminsslut.
Men det har varit lite energidränerande tjafs som en stund fick mig att tänka att jag i alla fall kanske skulle fundera på att göra något annat av mina dagar. Men efter bra samtal med kloka människor så kom jag ju ihåg att jag verkligen älskar att göra det jag gör. Det är inte alla förunnat att ha ett jobb som man älskar att gå till, varje dag. Verkligen varje dag. Underbara elever som utmanar, utvecklar och som hela hela tiden påminner om ”för vems skull finns skola”. 

Det får lov att skava, att växa kan göra ont. Sömnen är åt skogen och det gör såklart att det som är jobbigt och som inte är ”jobba hårt för elevernas skull”-jobbigt, sliter extra. Allt går att förstå.
Om 3-4 timmars sömn per natt är reducerat till 0 minuter eller yttepyttestunder, så går det att begripa att man blir lite mer hudlös, för människor och känslor.

Kuckelimuckmedicin

Jag är verkligen supersäker på att jag behöver trötta ut kroppen rejält om jag någonsin ska få ordning på sömnen. Jag har verkligen provat allt annat nu, förutom sömntabletter (som aldrig kommer vara ett alternativ) eller godnatt-örter (som dessvärre inte är lagliga och då inte möjliga oavsett vad braigt jag läst om påverkan på ADHD i utländska studier).

Så…Träning är nog nyckeln till framgång här. Vi var och studsmattehoppade med våra elever på Bounce i Malmö i torsdags. Tänk att kunna träna så, då skulle jag träna varje dag om det var möjligt. Verkligen första gången som det bara var ”tjoho” och inget motstånd till att slita alls. Som färgglada enhörningsponysar, sockervaddsland och kärlek komprimerad till motion.

(Jag önskar mig alltså fortfarande en stooor studsmatta att ha i trädgården! Man fick ingen i födelsedagspresent i somras, men hoppet är det sista om överger en. Studskort på Bounce är lite för dyrt tyvärr. Annars hade det kunnat vara en bra kompromiss för husefriden inser till och med jag)

Att vara stel och i muskelsmärta dagen efter var faktiskt en efterlängtad känsla. Även om det kan hända att det inte just var den insikten som lämnade mig i ordform när jag skulle röra kroppen.
Men jag gillar att slita och känna att jag gjort det. Det var en fin påminnelse. Av många olika saker.

Jaja, vad är en bal på slottet. Idag ska jag sjörövardansa mot kvällningen, och kanske kanske tjuvkika lite på om det här är dagen jag eventuellt tecknar ett träningskort här på byn. Jag vet ju var universums bästa PT håller hus, men steget att ta mig till Skurup för att få fart på en kropp i dvala är inte möjligt. Minsta möjliga motstånd, eller hot om våld, är det enda alternativet just nu.

Frid i stugan!