Om man en lördagsmorgon vaknar lite efter att ha sovit lite och som fullblodssjörövartant tänker att man bara ska tassa upp och kissa och sen lydigt krypa ner i sänghalmen igen. Så där som vuxna gör eller bör.

Men sen utan att man knappt har hunnit blinka så har ens luststyrda supersvingiga tankekrokar eller ens bristande impulskontroll gjort att man absolut har utfört det tänkte uppdraget, men dessutom registrerat att det är vinterkyligt på morgonkvisten och då löst det genom att ha tänt en brasa. Och i bara farten råkat dekorerat snigelpepparkakor, slagit in en julklapp, svarat på några jobbannonser. Innan klockan knappt passerat 6.

Jag är liksom både fantastiskt handlingskraftig, och kreativ och samtidigt dödens intensivt irriterande för andra. (och ibland för mig själv med såklart)

Å ena sidan, å andra sidan…

Jag uppfattas ofta som engagerad, idérik, diskussionslysten med många åsikter och tankar, eller så uppfattas jag som dominant, för drivande eller till och mer arg eller ilsk i samtal.

Min kraft, min kreativitet, mitt ständigt närvarande lösningsfokus och min förmåga till hög arbetskapacitet är en stor tillgång för mig och de kring mig.
Eller kan vara det. För jag upptäcker oxå att det ställer till det för andra.

Jag får ibland andra att känna sig sämre, jagade eller provocerade på andra sätt. Att min förmåga blir en påminnelse om deras oförmåga. Att min ibland ocharmiga otålighet och snabbt processande hjärna får andra att känna sig stressade.

Inte för så många, men det räcker ju att någon känner sig mindre. Jag vill helst inte jag ska göra att någon känner sig sämre, obraigare eller oviktig.
”Göra skillnad på ett bra sätt”är ju mitt bästa.

I många fall är det ju en helt orättvis och orimlig jämförelse dessutom. Att jämföra sig med mig, eller att jämföra sig med någon annan än sig själv menar jag. Vi är inte bättre eller sämre i vilka vi är, bara annorlunda i hur vi tar oss ann och kan göra olika grejer.

Bara insikten om att jag har så där en 20 timmar bonus i veckan jämfört med andra vanligt sovande gör ju att bara där är det orättvist att mäta. Liksom taskigt mot en själv. Sen är det andra saker jag är fullständigt talanglös och superkass på. Men andras bra blir inte sämre för mitt dåliga. Mitt braiga borde inte bli mindre bra heller.

Att ta ett rimligt stort ansvar är svårt när man är orimligt olagom

Den insikten om balansgången mellan mina superkrafter och slukhålen jag genererar för andra har inte varit lika närvarande tidigare. Jag har inte sett hur jag gör det jobbigt för andra, även då jag alltid varit reflekterande och analyserande av det som sker och det jag gör. Även om det bara är en eller några andra, så river det mig alltid mer än insikten att jag får betydligt fler att må bra.
Det är kanske ingen rättvis eller ens en bra fördelning, men det får mig å andra sidan att vilja bli än mer kärleksfull och bättre. Det i sig kan ju aldrig vara en dålig drivkraft.

Jag tar alltid ansvar för min del, min hjärna processar alltid dagar, känslor och skeenden i filmsekvenser efteråt. Som en summeringsfunktion för att förbättra. Så jag kan vrida på inställningarna, göra om, ändra, uppgradera. Analysera data och förstå hur jag skulle kunna ha gjort eller nästa gång kan försöka göra.

Så är det alltid och har alltid varit, skillnaden är att jag tidigare inte lagt ansvaret så tydligt på mig själv som jag faktiskt gjort den senaste tiden här i livet.

När jag tillsammans med maken gått ADHD-anhörigutbildning så har jag såklart fått fler verktyg till självreflexion och på ett annat sätt tagit ett större ansvar för andras reaktioner och känslor. Jag har oxå fått insikter om hur jag påverkar eller hur jag kan ha påverkat mina käraste, eller tankar om att jag eventuellt skulle kunna ha ställt till det på sätt jag inte riktigt sett.

Det är uppenbart att jag i vissa fall har tagit lite för stort ansvar för hur andra tar ansvar för sina känslor. Men det ligger nog i hela jag, att vara olagom på alla sätt det går. Där håller jag på att ratta till reglagen så det blir mindre dömande mot mig själv och mer balanserat och klokt.

Bara när man tar ansvar kan man påverka

Jag vet att alla måste ta ansvar för sina känslor, och jag vet att det verkligen inte alltid ens är sprunget ur mig, utan faktiskt personens egna känslan kring sig själv.
Jag vet att jag försöker förklara det som jag ser att människor eventuellt skulle kunna missuppfatta, när jag hamnar i nya sammanhang eller möter nya människor försöker jag med begripliga ord förklara det för andra obegripliga: ”om jag pratar för mycket, låter arg, tar så stor plats så du inte känner du får utrymmet du behöver eller det bara irriterar dig – säg gärna till då, så ska jag göra mitt bästa även för din skull”

Jag kan då förklara att:

-”nej nej, jag är inte alls arg. Vi känner varandra inte tillräckligt bra ännu. Det här är min engagerade röst…” (När eller om du någonsin hör mitt arg, kommer du vara helt säker på att det är den känslan jag känner och förmedlar! Fast det tänker jag oftast bara som ett tillägg)

-”Och nej jag bara är så här yvig och tar utrymme, det betyder inte att du är mindre eller oviktig, det är bara jag som är intensiv och tycker och tänker mycket om mycket.”

-”jo jag kanske låter bestämd och det upplevs som jag pekar med hela handen. Det är bara för jag själv tycker bäst om tydlighet och rakhet. Mellanrummen eller vuxentveksamheter och socialt spel tar mycket processorkraft från mig. Jag har mycket lättare att ta emot konstruktiv kritik, ifrågasättande, ljudligt motstånd än passivitet eller i byxan knutna nävar, gnäll och tysthet”.

Ett magiskt piller och vips är jag som folk?

Jag har nog tidigare helt enkelt inte haft samma förmåga att stoppa mig, hindra tanke från att bli ord eller handling. Nu vinner jag ju faktiskt i vissa stunder flera sekunders ställtid, med kemisk hjälp. Det är nog skönt för andra. Men det är ju inget piller som ändrar vem jag är, vad jag tycker, vad jag brinner för, vad som river mig, vad som roar mig, upprör eller berör…
Den enda skillnaden är att jag ibland hinner välja ord som inte har lika stor chans att göra så andra bara fastnar i just orden och missar betydelsen av dem.

Jag är lite bättre på att göra tråkiga saker, eller att inte göra riktigt lika många saker samtidigt. Men jag tänker inte sticka under stolen med att det faktiskt för egen del även är lite lite tråkigare att vara jag, vissa stunder i alla fall.
Och det är jag då inte heller säker på alltid är det bästa. Men jag är öppensinnad och provar, och visar det sig att det är en dålig plan får jag väl helt enkelt prova något annat.

Det fantastiska i insikten om ”not yet” och att allt bara är påhittat och kan hittas på på nytt.

Jag tänker att det är lite lättare att vi förklarar oss för varandra, så slipper vi gissa, tro, felaktigt tillskriva eller undra en massa. Eller jag tänker det vore betydligt lättare för mig om det var så vi kunde förhålla oss till varandra.

Det kräver såklart att vi tar reda på vem vi själva är och vad vi behöver. Det har jag förstått inte är en självklarhet bara för man är vuxen. Men jag tror det är bra att börja i sig själv för att förstå det som omger oss. Livet lite mindre skavande och lite mer magiskt, tänker jag.

För mig är det helt okej att vi göttar ner oss i både vår kraft, vårt driv, våra drömmar och tankar. Det klart att de goda exemplens makt är stor. Och viktig och bra.

Men jag tror oxå att det finns en stor vinst i att vi vågar stå i vår oförmåga och våra tillkortakommanden. När vi öga mot öga står och glanar både mitt emot oss själva och varandra. Lite så där oretuscherade i våra tantkalsonger med kass resår och bleknad färg. Utan att vara tillfixad och anpassad och facebookpretto.

Jag tror det blir lättare för de flesta att andas när vi själva förstår och kan berättat vad som är svårt för oss, att vi törs säga att vi inte alls förstår allt som vi tror vi måste. Eller när vi vågar vila i insikten om att i princip ingen faktiskt gör det, utan likt de flesta bara går runt och låtsas.
Att det bara är ett påhitt att man måste ha koll på allt hela tiden. När vi förstår att det är bra att fråga, när vi inser att vi inte alls är svaga när vi säger att vi inte kan, eller visar när vi misslyckats med vad vi förutsatt oss att göra. Tvärt om!

När vi förstår att ett ”jag kan inte det här”, bara betyder ”jag kan inte det det här ännu” och utvecklingspotential är något bra och att det finns massor med människor som kan hjälpa till med just det och som behöver hjälp med annat som de fattas. Att det är det fiffiga med att inte vara ensam, inte behöva vara ensam.

Jag ser fram emot att ständigt befinna mig i en miljö där vi tänker  att ”allt jag ser och hör kan komma att användas till din fördel. Men aldrig till din nackdel”.
Jag ser fram emot att själv vara mindre dömande och ännu mer generös med både mitt ”tjoho vad jag är grym” och mitt ”fuck jag är kass på det här” (men JAG är bra ändå).

Att få lov att vara sitt bästa jag är lyxigt!

Och summa summarum så är jag nog generellt bra på att få andra att känna hur bra, viktiga, fina, fantastiska de faktiskt är. Själv är jag oxå ofantligt bra på väldigt mycket. Fast jag är nog inte helt lika bra med andra vuxna, det behöver jag öva mer på och den kursen tar lite längre tid för mig.

Jag är i mitt bästa tillsammans med våra ungar som har hjärnor som fungerar på andra sätt än det där allra vanligaste hjärnorna. Där det inte finns så många rätt eller fel eller bör eller givna mallar för hur saker ska gå till. Där är det för mig mycket enklare att agera från hjärtat, via hjärnan och vidare.

Så då kan man ju kärleksfullt le åt insikten att jag då är i mitt rätt element trots allt. Och så kan vi väl förövrigt bara bestämma:

”om du påminner mig om vad du behöver för att vara ditt bästa, så påminner jag dig om vem jag är ”.