”Det som inte dödar härdar” eller ”man lär så länge man lever”  och andra urbota korkade saker att skriva

Men tänk vad man lär sig nytt hela tiden. Att få vara såhär vuxen och klok och ändå uppleva nya känslor som man inte känt innan. Det är allt lite urcoolt, även om det i stunden inte är roligt om det nu råkar vara så att den nya känslan inte är ett mysigt pirr i magen eller något tjohoigt. Fast å andra sidan hade det inte varit någon ny upplevelse då. Sånt finns det massor av, tack och lov.
Men jag ska inte låtsas verka för New age-flummigt upptäckarlysten. Det är ju alltid lättare att ta det piano i efterskott.

Forskare varnar nu för ”cocktaileffekten”, men vad gör man inte för lite stillhet i hjärnan

Jag har sen en kortlång stund provat nya grepp i livet och käkat kemikaler för att se vad som händer i min kropp och vad som kan tänkas bli lättare i att vara jag. Eller kanske främst låta andra runt om kring mig uppleva annat än vildvittran och virvelvinden. Oxå och lagom är nog bra, för alla inblandade.

Men om man äter sånt däringa som är sprunget ur ett labb samtidigt som man i grunden är en barfotabatikunge som inte ens lite hurrar över alvedon och som faktiskt är lite mer skrämd av att i pillerform ”göra våld” på favorittantkroppen, än jag satt ord på, kan eftersläntrande stunder av större vånda än man är beredd på infalla. Så kan det bli. Faktiskt.

Lägger man dessutom till lite p-piller i cocktailen och då råkar läsa bipacksedeln om hiskerliga blodproppar och annat hemskanes så kanske det blev lite väl mycket att fnula på i sin ensamhet.
Alldeles alldeles för lite sov i kombination av ont i bröstet gjorde att jag efter 1,5 vecka med obra slit på jobbet vaknade andra morgonen på raken med skeenande puls och tryck över bröstet som inte bara kvinnobröstet utan bröstkorgen.
Igår tänkte jag att jag kanske drömt något konstigt när jag väl slumrat till lite på morgonkvisten.

Man vet vad man borde packa när det är dags. Ajöss och tack för fisken!? En har väl varit scout liksom

Men i morse var det ännu värre och den här fantasifulla sjörövartanten tänkte att det nog vara fara på färde och det kanske var så att det var allvarligare än jag låtsats om eller ventilerat en misstänkt oro kring.

Så helt självklart om än lite mystiskt ologiskt lösningsfokuserat packade jag i jobbryggsäcken ner saker som t.ex. rena trosor, pincett, mobilladdare och annat livsnödvändigt. Ifall det nu det var så att jag, efter ett besök hos ADHD-doktorn som var planerat att inleda fredagen, eventuellt kanske var tvungen att åka till en annan sorts läkare. Jag såg till och med inre sketcher (okej, det gör jag alltid, så det var inte unikt för dagen) av hur ambulanspersonal skulle få mig att sitta på en bår ”för det är så man gör med patienter med hjärtinfarkt” som såklart plötsligt var anledningen till bröstsmärta. Och min ”packning” sen. Vem vill inte kunna vara fräsch och nyplockad när det är dax att eventuellt vänta på att kasta in handduken.

Tålamod är en dygd medan att vara dryg inte är ett eftersträvansvärt karaktärsdrag

Påvägen till ADHD-doktorn passade jag på att ringa till den beryktade bröstmottagningen vars telefontid jag inte lyckades tajma in under gårdagen. Eller okej, nu ljög jag nästan. Jag lät nog egentligen mest bli eftersom jag inte kunde förmå mig att uppsamla den kraften det går åt till såna där helt fåniga vuxensaker som jag såklart logiskt vet är lätta, men som ändå känns som att behöva bära minst ett berg.

Men man vill ju inte lämna några lösa trådar om det nu var pinn jag skulle trilla av. Och nu svarade dessutom en kvinna som jobbat med bröst i minst 300 år och som gladeligen delade med sig av tips kring bröstvård och annat matnyttigt med tuttfokus. Hon bedömde av det jag berättade att det inte var något livshotande med just bröstet, men bad mig att vara uppmärksam och avslutade vårt samtal med att säga att hon förstod att det var jobbigt att bli runtskickad i systemet, men sa att tålamod var något väldigt bra att ha, helst genom hela livet.  Just ja, innan dess sa hon: ”vänta till efter helgen, annars får du ringa vårdcentralen igen”.  Men det var just det där både snälla och jävligt provoderande som fick fokus en stund. Hepp!

Man kan bli både tacksam och jävelirriterad på plattityder, på exakt samma gång. Om någon nu undrar.

På natten blir det hemska mycket värre än det är och då kan det vara listigt att själv höra hur man tänker… och andra

Det var ändå skönt att tutt-tanten pratade lugnande, hon lät pålitlig och det gjorde nog att hjärtat saktade ner lite.

När jag sen kom fram till världens bästa Sara som är så där kompetent, mjuk, inlyssnande och dessutom klok (och som är superbra på att inte ens litegrann visa sig vara dömande i varken frågor eller svar, eller blickar eller känslor) så blev det som en utandning av ett andetag jag inte ens riktigt märkt jag bara småpustats med. Hon är så där väldigt bra på att hjälpa mig att placera det som känns knas på rätt plats.

I alla fall efter jag fått lov att med vatten från hjärtat fritt får säga att jag t.ex. tycker det är asläskigt att göra vissa saker och att jag är rädd för att jag är envis och inte lyssnar på kroppen och att jag tycker det är sugit att jag sover mer knas än vanlig och att jag då känner att jag inte orkar vara så tålmodig mot ”vuxendumhet” som jag önskar och det gör att det är energidränage på jobbet.

Eller att jag är orolig som fan över att jag har ont på ett obrasätt och tänker att det ju faktiskt kan vara något jävelallvarligt och att det vore supersugit att gå och dö eftersom jag ju tycker så mycket om att leva och det känns både skrämmande och pinsamt att ens tänka så, på samma gång.

Och att det känns så dubbelt att knaspillren gör att jag orkar med sånt som jag tidigare inte orkat med och som jag nu inser att det kan vara bra att just orka de sakerna. Som att vara ledig, eller vara still, eller i alla fall inte vara på språng. Att mina nya förmågor är så sköna, men att det river mig något vansinnigt att de är sprungna ur centralstimulerande preparat och inte ur min egen kropps kemi. Jag gillar att kunna allt själv!

Att jag dessutom äter p-piller fast kroppen är så ohyggligt tydligt med att det känns fel, men där kunna säga konstiga saker som att tanken på att jag efter hundra år av längtan efter barn plötsligt skulle bli gravid när det alls inte passar och då inse att de färgglada pillren jag pregar i systemet skulle skada eller vanställa livet. Det vore ett alldeles för stort prank av livets.

Lyxen att inte behöva kompensera oförmåga men ändå vara fullt kompetent och förmögen av bara farten

Så sitter jag där och lipar och berättar om ologiska känslor vilket just är känslornas natur och får dessutom göra det i ett forum och i en form där jag sen inte behöver visa att jag är handlingskraftig, stark, klok och förmögen. För det vet hon att jag är ändå. Och jag med.

Då blir det plötsligt ljusår lättare att andas och får höra ord om att hjärtsken och brösttryck kan vara vad andra kallas ångestsymptom och att det ju inte är konstigt att det kan bli så ibland.

Det är så där konstigt att man som vuxen sjörövartant plötsligt upplevt nya känslor, som inte var ett gnutta behagliga utan tvärt om sög fett. Och trots det, ändå ger en insikt om att allt är föränderligt, möjligt och meningsfullt. Att det är okej att det gör ont när man växer och att jag är bra i både min storhet och min litenhet.

Och pax för jag inte behöver ringa någon doktor nästa vecka. Det har jag tyvärr inte tid med.  För först ska jag lägga energi på att ha en rolig kväll med mat, musik och födelsedagsmys med vänner i morgon och sen tänker jag få en nygammal ”låneunge” i hemmet på söndag och under den nästkommande veckan så behövs all energi gå till att låta oss vuxna vara kloka och mötas i samförstånd utan prestige och med fullt elevfokus.

Jamensåatt….