Om jag någonsin påstått att jag varit förstoppad tidigare, så vill jag härmed ta tillbaka det befängda påståendet. Inte förrän idag har jag på riktigt kvalat in. På riktigt! Och jag önskar aldrig jag försöker kandidera pallplats igen.

En nära-döden-upplevelse utan pardon, där smärta, skam och oväntat stor humor samsades på samma kaklade yta.

Inte så att jag lite så där tveksamt präriehundade mig själv i viss vetskap om att siffran på Bristolskalan var lägre än jag önskat. Utan nu snackar vi mer än en svettig överläpp och lite vardagsvånda.

Det var mer kallsvett över en hel sjörövarkropp som till slut gråtandes hukande i badkaret beredd med barnolja och latexhandskar och med en stark förvissning om att det är här allt kan ta slut. Och en del av mig önskar det dessutom. Innerligt!

Man vet att det är på allvar när inget pepp-prat eller smicker med len stämma får gehör alls, inte heller den arga mammarösten. Faktiskt inte ens en mer skojfrisk approach fick fäste. Alltså mitt i allt skittraumatiska så förstår jag såklart hur tragekomiskt det var.

Men vad gör man när inte ens de inre tokfilmerna avleder en liksom? De som alltid spelas upp i mitt huvud, i alla möjliga stunden, som nu handlade om en förlossningsscen där barnmorskan skulle lyfta upp ”det lilla gossebarnet” som ska heta… Äh, inte ens det räckte för att hålla modet uppe och  hoppets lampa tänd.

Jag kände verkligen paniken i mig och försökte få kroppen att förstå att inget är omöjligt. ”Det handlar om attityd och vilja.. ta dig i kragen nu” (den klassikern)
Inte ens mina mest tappra försök till en liten visualisering av bilder på folk som faktiskt, av någon outgrundlig anledning, inte bara överlevt utan  dessutom ser nöjda ut med magnumflaskor inkörda i korinten hjälpte. (Liksom för att visa att jag rimligen borde klara det här)
”Kom igen Benita,  hitta nu din inre fistingkonung, fort som fan”

Jag överlevde detta, med känslan av ”nätt och jämt”. Med livet i behåll och med ett par ”jag trodde aldrig att jag skulle uppleva en stund när…” rikare borde jag nu rimligen klara av precis vad som helst.

Jag ska nog ändå mjukstarta med att brodera obscena statements på tyg och klappa en katt, men sen.. då jävlar…