Dagens omatiga meny med bitar av livet som sjörövartant!

Dagens bokstäver formade till mening

”Yttre stöd för inre tankar”
”Kemisk ställtid”

Dagens lösrykta citat från två hjältar

”det känns som livet från man börjar skolan tills man säkert blir vuxen är en enda lång tävling. Jag vill fan inte vara med på den. Det får vara nog.”

”tror du att livet nästan kan vara förutbestämt och att det finns vägvisare som hjälper en att hitta rätt. Jag tycker det verkar vara för mycket som stämmer för att det bara ska vara en slump”

Dagens lilla skolfundering

Idag rivs jag hårt av känslan av vikten av att ta ansvar. Tar man inte det ansvaret så gör man faktiskt sig själv maktlös och oförmögen att lyckas med något svårt.
”Det går inte” måste bli ett fokus på ”vad är det som faktiskt funkar och vad kan jag själv ändra på för att det ska fungera bättre”
Idag är det lite frustrerande känslor i maggropen. Tur det är en ny dag i morgon.

Dagens känsla

Jag drabbades nog av en gnutta kvällsvemod, eller liksom en stillsam puttrande långsam sorglik rördhet fast inte ledset ändå.
Det är som morgondimma i en gryning som inte bestämt sig för om dagen ska bli i färg eller svartvitt.
Dels är det en känsla sprungen ur ett litet frö som nog höra hemma i skolfunderingen och som slår ann på något långt i mig som tangerar alla stunder av möten med oförmögna vuxna som gjort sitt allra bästaste som inte varit nog.
Men oxå med en blanding av tacksamhetsrördhet efter dagens dejt med Dr Gunnar och insikten av vad fint det är att få vara jag. Han skulle idag presentera mig för den nya sjuksyrran på mottagningen och beskrev mig med ord som gjorde mig gråtmild.

Dagens musiksmek

Det krävs ingen hjärnforskarlevel för att förstå att allt hänger ihop idag. Jag loopar fortfarande Daniel Lemma och hans Stjärnornas Tröst.

Dagens inledande försök till balans

I morse var en sån där dag där sängen var mjuk och varm och jag först inte ville gå upp. Innan jag kom på att det var en jobbdag. Det händer verkligen inte så ofta, jag brukar mer liksom mest vänta på att få hjula upp och börja dagen.
Men väl uppmasad så såg jag min morgonfrilla i badrumsspegeln och kom att tänka på att det vore ju finemang att kunna fläta sitt eget hår lite tjusigt med en inbakad fläta i luggen.
Som i ett trollslag fann jag mig själv plötsligt på Youtube och nakenfistittade på instruktionsfilmer som ju såg plättlätta ut.

4 tappra försök senare då jag insåg att detta var en sån där ”det ser så lätt ut för hen är så bra på det” och frustrationen över diskrepansen mellan min och flätfilmstjejens förmåga var uppenbar. Dessutom hade inte alls klockan stannat som den borde och tidsschemat för  morgonen var bortom räddning.

Så oduschad, med okammat hår och utan rimlighet att ens tänka på frukost skulle jag just kasta mig iväg till jobbet när jag kom på att det nu vore helt logiskt att kompensera oförmågan med en rejäl laddning vuxenpoäng.  Krafsade i byrålådan och hittade ett par randiga stödstrumpor som jag krängde på mig och kände det ändå som om jag gick som segrare ur striden. Så smart!

 Dagens drömsekvens som eventuellt ger mig en kramtröja

I natt drömde jag två avsnitt av min inre tv-serie.

Scen 1:

Scenen startade i skolmiljö liksom traditionell universitetslik med långa ödsliga korridorer med stengolv. Jag skulle av någon anledning ta adjö av den oändligt stilige Dekanusen ansvarig över fakulteten för Okultism och Död. (såklart)

Jag knackade på hens solida trädörr med plakett och klev in och framförde mitt odramatiska och stillsamma adjö i ett dunkelt rum svagt upplyst av en mässingslampa med röd sammetsskärm stående på ett bord längre in i rummet. Hen tog några steg emot mig och ställde sig i tystnad framför mig. Hen sträckte fram en gåva bestående av 3 olika föremål.
Det första jag tittade på var ett litet silverinfattat hänge som såg ut som ametist, bredvid låg två märkliga krokformade föremål gjorda av ben som hade en besynnerlig gravering på ”skaftet”. Det sista var ett egenhändigt målat kort föreställande ett stort mörkt monster som sträckte fram sina stora håriga nävar med en annan liten figur sittandes i.

När jag tittade upp sa hen: ”jag hade kunnat älska dig” och vände sig sen om och fortsatte göra något vid bordet med ryggen vänd mot mig. Det var både så väldigt fint och smärtsamt på samma gång.

Den finstämda stämningen mynnade ut i en LSD-trippad busstur.

Scen 2:

Av någon anledning skulle jag väg på en bussresa tillsammans med kollegor från Kävlinge Lärcentrum och ett gäng främlingar ala ”sällskapsresan”. Bussresan som i sitt inledande skede var en intensiv charterbusstransport där det skålades och skrålades vildsint på ett sätt som skulle kunna ge vilken lättstörd ADHD-sjörövare tokspel, oavsett mängd centralstimulerande.
Jag både tänkte och kände galenskapen komma smygande och visste verkligen att jag skulle bli tokig inom en snar framtid. Busschauffören skulle av någon anledning stanna overkligt många gånger. Såklart!

Inte förrän efter oräkneliga stopp började jag inse att vi blivit färre och färre passagerare på bussen. Ett ytterligare depåstopp och jag kunde i bakrutan se kollegor i lustiga sun-wing hattar på bensinmacken bli mindre och mindre tills de inte syntes mer.

Den första rasande paniken i kroppen, likt känslan av att vara barn och inse se föräldrarna som nyss var vid ens sida på köpcentret nu inte är där längre, stillades när jag i bakspegeln fick en blinkning av den Ayahuasca-trippade shamanen som körde bussen. Såklart!

Det var någon sorts dubbeldäckare som tillsynes var fullständigt tom på andra människor. Jag gick upp för trappan och längst fram i bussens vänstra sida hittade jag en kollega som liksom apatiskt stirrade ut mot världen utanför.
När jag kom fram till hen vände hen på huvudet med tårfyllda ögon och sa: ”låt henne inte göra så mer. Jag vill ju resa och se världen. Det finns så mycket fint att se”

Jag satte min handflata mot hens kind och sa att jag skulle visa alla mina hemliga och fantastiskt vackra platser.
Så satt vi bredvid varandra och såg den ena magiska platsen efter den andra uppenbara sig utanför fönstret. Liksom trollska fantasiskogar med lummig grönska och magiskt sken. Den ena vyn vackrare än den andra som var så oändligt själssmekande att det knappt gick att fylla lungorna med luft för det var så kärleksfyllt.

Efter ett evighetslångt ögonblick kom vi fram till en sjö som tronade upp sig mitt i fantasiskogen. Vår buss fortsatte ner mot strandbädden och utan att ens sakta ner bara kördes den rätt ut i vattnet och helt logiskt transformerades till en i konstruktionen väldigt simpel vassbåt som stakades fram av en oerhört smutsig man med trasiga kläder och sargad kropp, men vars ansikte pryddes av ett stort tandlöst leende.

Så att….

Dagens avslutande tips

Crash Course– en fantastisk youtubeskatt 🙂