Ibland kan en vaken dag till och med toppa en sån där sprakande innehållsrik drömnatt.  Även om det borde vara orimligt, på många sätt.

När jag tänker på en scen ur dagen så känns det som om det verkligen måste vara riggat. Någon borde rimligen driva med mig.

Jag hade fått en remiss från Endokrina till Hudmottagningen för att bland annat titta på om utfallet skulle kunna bli att en gulligt hormonrubbat tant i sina bästa år riskerar välsignas med helskägg.  Min egen frågeställning och jag ville veta om jag kan göra något mer permanent åt att stoppa utvecklingen mot att i alla fall få ett sorgligt glest spindelbensskägg i fejjan. En rimlig fundering kan man tycka.

Att ha något som benämns som ”generande hårväxt” gör ju att man per automatik förstår att man rimligen borde vara generad av det.
Lägger man då till det allmänna obehaget av att befinna sig i en byggnad med namnet Hudhuset, i en situation som mer kändes som att jag skulle berätta något hemligt för en skvallrig främling med hjälp av en megafon. Och den främlingen skulle inte bara lyssna utan skulle säkert vilja ta i mig med svettiga skumgummifingrar OCH liksom fysiskt vara närmre än vad som känns tryggt och bekvämt.

Grundinställningen var mer hudlös än något annat kan man säga.

Väl på plats så ville såklart den rara doktorn undersöka mig noga och jag levde ut känslan av att vara generad. Ett sätt att hantera jobbiga stunder blir att min mun börjar babbla en massa. Lätt hänt!
Den rara doktorn ville då i sin tur såklart hämta in en kollega som oxå skulle granska min nu ytterst jättegenerande hemlighet. Oxå lätt hänt!

Så plötsligt stod det två doktorer, och frågade tusen frågor och tittade så där läskigt nära, jag blev minst dubbelt så besvärad av situationen och började plötsligt säga konstiga saker som ”det är kanske helt enkelt min lott i livet att vara en skäggig stackars lärare”  . Det kändes helt rimliga att säga. Initialt!

Allt min mun formulerade försök att skämta mig i neutral maktbalans föll verkligen platt och stressnivån eskalerade i kroppen. Min kropp har ett fiffigt sätt att hantera stresspåslag. Ventilen för gråt öppnades och energipåslaget rann ut via ögonen. Det i sin tur gjorde allt ännu stelare och märkligare.

Tårarna tolkades nog som om jag liksom av blotta tanken på en eventuell upplevelse av framtida vision av ett liv som en skäggig sjörvartant som något ytterst traumatiskt.
Jag fick oväntat många förvirrande men medlidande blickar, jag fick oxå en massa råd om skönhetsbehandlingar.
Själv fick jag bara inre bilder av håriga människor med verkliga trauman av det och började istället skämmas över att jag ens tog läkartid för sånt här.
Hjärtat slog ännu hårdare i bröstet och situationen som jag rimligen trott var finalen av en skamfylld situation levlade upp när:

Näsan tyckte att näsblod vore en bra avledande manöver.

Så en liten meltdown av skämstårar över situationen, tillsammans med spontan blodutgjutelse kanske skapade ännu mer overklighetskänsla och kaos i situationen. Ingen av läkarna  visste vad de skulle göra och deras förvirring var svår att processa när de började prata om någon form av omvänt perukbidrag och annat obegripligt.

Det eskalerade så fort! Jag var plötsligt mitt i en sån där ”inne i huvudet scen”, fast utanför, på livslevande på riktigt. Och jag kunde inte stoppa det utan började skratta när jag insåg det och sa något i stil med ”Tänk så oväntat, här kom jag hit och trodde jag skulle bli skägglös och det verkar just nu mer rimligt att det blir kramtröja och pratdoktorn på psyk som är aktuell”. 

I huvudet är allt så mycket mer begripligt, och roligt. För mig. För andra verkar inte förstå storheten alls.

Rödgråta sjörövartanter med forsande näsblod är visst inget man skojar bort och plötsligt fick jag förslaget att träffa deras kurator, som var ledig just nu. Just nu!
Läkaren sa med mild röst: ”jag följer med dig till dörren” och innan jag hann förstå så vips satt jag i ett rum hos en kurator på Hudhuset som hette Peggy.  (Kuratorn hette så, inte varken Hudhuset eller rummet jag satt i) Hon satte sig mitt emot mig, la benen i kors, huvudet lite på sne och frågade mig med mild röst varför jag var ledsen?

Jag svarade att jag inte alls var ledsen, utan att jag bara befann mig i en väldigt mystisk sketch som nog gått lite över styr, väldigt fort dessutom.

Hon antecknade det i sin lilla bok och frågade om jag ville berätta.

Så jag försökte återberätta det som hänt och sa igen att jag verkligen inte var ledsen, men det var svårt att riktigt förstå hur saker kunnat eskalera till det här.
Peggy ville gärna veta hur jag mådde, vad jag gjorde om dagarna, om det kanske var så att jag var ensam eller hade jag en familj? Jag svarade snällt och för att jag insåg att vi inte alls delade samma sorts humor.

Hon sa: – ”jag upplever inte att du riktigt vill boka en tid här hos mig” 
Den tolkningen bekräftade jag, men ville att hon skulle förstå att jag tyckte hon verkade vara en rar och snäll människa, men att jag inte riktigt visste vad vi skulle samtala om.

Hon sa att man fick prata om exakt vad som helst som tynger en, att hon fanns där för min skull. Jag var ansvarsfull och utmanade inte henne i det, utan svarade att det var generöst erbjudet och ville bara dubbelkolla om jag förstått rätt att det skulle vara skägg-relaterade våndor vi då samtalade om. Det bekräftade Peggy och jag fick djupandas för att hålla ihop och inte skratta toktantsskratt.

Jag tackade henne, igen, för hennes tid. Jag sa att det var lyxigt att det fanns någon som ville prata om alla skäggtrauman men tänkte nog ändå att jag inte var rätt målgrupp.

”jag förstår att det kan vara svårt, men du kan höra av dig när du vill. Jag finns här. Det är bara att boka in en tid”. 

Och så fick jag ett kort med hennes uppgifter och jag lämnade hudhuset med helt nya upplevelser som jag faktiskt inte ens hade kunnat förutse eller okynnesfantiserat ihop.
Gick med samma märkliga känsla i kroppen som benen känner när man åkt skridskor  länge och sen tar av sig dem och tar de där första stegen på fast vanlig mark.

 

Så jävla oväntat! En vanlig onsdag liksom.