Ibland är det svårt att reglera energinivåerna om man är en sån som jag. Eller kanske mer svårt att klokt hushålla med den potten av magiskt kreativt bränsle som finns till skänks. Även om min pott ofta är eoner större än många andras.

Det är svårt när det är så väldigt mycket som är väldigt roligt. Jag hör vilket I-landsproblem, ”jag har alldeles för mycket roligt att göra” 😉 Men jag måste liksom aktivt energiinventera det jag pysslar med så det inte plötsligt blir minus på mätaren och jag drabbas av den oväntade insikten om att jag är en tant i obalans.

Jag är ju så mycket i stunden, i känslan, i aktiviteten, så mycket att kroppen har förstått att för att liksom stå ut med resten av mig så har den tvingats att ta i med hårdhandskarna  och bygga egna effektiva system. Näsblod är dennes bästa metod hälsar hon nöjt.  För det är inte lika lätt att hålla tempo när Stockholms blodbad passerar genom näsborrarna i en våldsam fart.

Som ett led av samförstånd och samarbete så övar jag mig på att begripa mig på de där signalerna som inte finns. Jag får med mitt intellekt till hjälp logiskt klura och teoretiskt lyssna in när rimligheten för en paus borde finnas.

Det gjorde jag i morse, eller det kanske var lite sent, men å andra sidan tidigare än många gånger. Jag insåg att jag inte alls kunde äventyra tillsammans med finaste spelgruppen. Eller jag skulle kanske ta mig igenom det, men det skulle komma en stund  när det skulle krävas en avgift för oaktsamhet i livslogistiken.
Så jag gick emot vad jag ville och gjorde det jag borde. Dessutom utan svepskäl eller låtsasursäkter. Så jävla vuxen stannade jag hemma för att bara tanka tanka tanka Sjörövartantkroppen och försökte vila i att det blev så här den här gången.

Men något var liksom ändå märkligt. Märkligare än lite energislarv. Inte alls som vanligt. För mitt i det nöjda över att jag varit klok och inlyssnande, så fanns det något helt annat liksom långsamt men bestämt rivandes i mig.

Som när man ibland plötsligt känner en doft och förnimmer den,  men kan för allt i världen inte placera den. Den här doften osade smärtsamt svårmod, eländig sorg och eoner av ensamhet.

Och den gav sig inte, tvärt om svepte den in mig på ett sätt som nog var motpolen till att bli inrullad till en kåldolme i sin barndoms kvällsrutin. En del av mig var så där dramatisk att den ville lägga sig ner platt, helst på ett smutsigt golv eller varför inte en väg eftersom ”det är ju ändå inte är någon idé att fortsätta det här tröstlösa jordelivet”.

Känslan liksom sjöng ljudlöst med hjälp av alla förirrade själars kör. Lidande, hopplöshet och en kall ödslig tundra komprimerades till en obegriplig känsla som tog plats. Lite väl mycket plats.

Dessutom helt ologisk, främst för jag faktiskt är allt annat än olycklig och inte minst för jag inte kunde härröra den till något verkligare än ”bara” en känsla som drabbat mig likt en blixt från en klar himmel.

Sen fick jag mens och då blev det begripligt och det gick att vifta bort statusen på livet till allra största del. En droppe blod liksom förångade eländet likt någon frätande syra.

Det är så jävla sjukt att uppladdningen inför ett tecken på att kroppen är fungerande i sin livskraft, liksom genererar en lika primitiv och uråldrig blandning av hopplös livsleda och en avgrundsdjup sorg. Det är obegripligt. För mig helt jävla obegripligt.

Som att allas känslor av förspillt liv,alla förbipasserande befruktningsmöjligheter eller alla missgångna livsgnistor på samma gång hemsöker mig och gör att jag vill lägga mig i fosterställning och lyssna på smärtsamt vacker musik med sprutade tårar och se om det går att sluta andas för en stund.

Jag känner aldrig igen dess härkomst och kan verkligen aldrig placera den förrän livet blir blodrött. När känslorna presenterar sig och bockar djupt och hövligt kan dimmorna lätta och byts då mot konkret och påtaglig smärta.
Jag tar alla dagar i veckan hellre just konkret påtaglig smärta, jag gillar den tydligheten bäst. Om jag nu måste välja. Jag är bäst på raka rör, i alla situationer.

Alltså jag ska nog inte klaga, och det är inte det jag roar mig med heller. Jag bara tänker högt kring märkligheter. Tack och lov har jag en cykel som har stora loopar, så misären inträffar inte så ofta. Kanske är det därför vi inte är mer bekanta än så här.

Men en sak vill jag då göra tydligt och klart och jag adresserar eländet direkt:

”Jag uppskattar inte ditt sällskap. Jag behöver inte din närvaro för att kunna uppskatta allt det vackra och sprakande. Jag kan faktiskt utan att ens anstränga mig förstå alla känslorna på skalan utan dina vedervärdiga besök. Jag är säker!
Så jag betackar mig för de här  smärtsamt ogreppbara olyckligt rivande kontrasterna. Lägg genast av med det här, med sånt här trams. Det är fan orimligt!
Dessutom borde du vara skyldig mig minst ett rör resorb nu, efter allt självömkansgråtande.
Så fuck you, jag gör slut! ”