Ett möte kräver ett avsked – ett bortglömt inlägg i högen av utkast från 2019.

Modig är att göra trots sin rädsla, lycka är en plats man väljer. Den meningen har om möjligt blivit ännu mer aktuell nu än någonsin.

Det gångna året har innehållit mycket kan man väl sammanfatta det som. Mycket energikrävande på sätt jag aldrig upplevt tidigare. Eller åtminstone lyckats förtränga;)
Men oxå mycket fantastiskt har hänt där det inte ens med min livligaste fantasi skulle kunna gå att föreställa sig att vara utan. Ögonblick, insikter, möten, upplevelser som jag aldrig skulle kunna tänka mig att vara utan. Aldrig!

Det är jobbigt att växa, och det är okej. Allt måste få lov att få plats.

Det är nog 2019 års mantra. Allt måste få plats.

Jag avrundade året genom att avsluta ett äktenskap av den anledningen, men jag förstod inte vidden av vad som inte fått plats förrän nu och nyss. Det var smärtsamma käftsmällar som uppkom efter att allt annat än den uttalade överenskommelsen ”vi gör det här med omsorg för varandra och med bådas bästa i fokus” följts. Eller i alla fall med uppenbara skillnader i vad vi lagt in i den innebörden.

Det är smärtsamt att inse det faktumet att jag bryr mig om någon som bryr sig om sig själv och som inte alls förstår vikten av att svära heligare ramsor som ”tummen ljuger, lillfingret suger och hela fingret talar sanning”.

Det är en sorg att se hur fina stunder blir till stoff för önskan om mycket eller mer av en påhittad valuta.

Det var dessutom jävelsmärtsamt och slitigt (och nyttigt) att få lov att konfronteras av insikten att det är väldigt mycket som visst inte fått plats, säkert med den enkla anledningen att min ryggsäck packats slarvigt och alla delar av mig inte värdesatts av mig själv med den absolut verkliga valuta självälsk.

Jag pekar inte finger, eller jo. En åt någon annan, de fyra andra åt mig själv. Sån är ”pekafingrets lag”.
Jag är säker på att varenda en gör exakt så gott de kan. Det är mitt ansvar att tala om vad som är rimligt och tillräckligt för just mig i just den här situationen. Både vad gäller att få och att ge. .

Att få rota lite i det som skett och känns, att få upptäcka andra stunder där växelkursen varit fucked up är bra, ja avgörande för fortsättningen. Att orka, kunna, förmå att göra det krävde inblandning av kärleksfulla människor som både känner mig väl, uppskattar mig och ser mig som jag är utan tillskrivna sanningar. Och tänk vilken lyx att det finns såna människor i mitt liv. Fler än de tre jag nu tänker nämna. Tänk att det finns fler än tre som verkligen vårdar mig och vill mitt bästa. Så lyxigt och hisnande!

Katta, tack för att du kastar dig ut för att komma till min undsättning när jag blir en känslopöl. Att du med nyktert sinne påminner mig om hur saker ska vara, att du praktiskt och handgripligt stöttat och med din förtjusande skärpa i rösten inte låter mig ha ett så stort överseende med andra, men inte med mig själv. Du påminner mig om rimliga spelregler och passar på att gräva lite till likt en opartisk men väldigt målmedveten ninjadetektiv i ”roten till det onda”. För det älskar jag dig.

Fredde, du fantastiska människa som inte bara öppnat ditt hjärta och ditt hem för mig utan dessutom otroligt generöst bjudit in mig till den oändligt vackra familj du har och tålmodigt lyssnat på mig. Att du ständigt påminner mig att bära min del av ansvaret, men aldrig mer. Att du tålmodigt och omsorgsfullt påminner mig om både vem jag är, vem jag vill vara och om det som är fint i att vara jag. Att du får mig att okynnesskratta mitt i kaoset och inte tappa perspektivet. För det älskar jag dig.

Sebbe, dig är jag oändligt tacksam och samtligt väldigt stolt över. Tack för att du älskar Lovis på samma sätt som jag och att du tålmodigt tagit hand om Harulven med huckle så att jag kunnat vara på jobbet med världens bästa skolbarn. Oxå!
Jag är så lycklig över att du blivit en vuxen lillebrorsa att hänga med och att vi fått möjlighet att lära känna varandra på riktigt så vi kan finnas där för varandra. Tack för du befunnit dig i stormens öga och gett mig nyanser av och perspektiv på det som skett. För det älskar jag dig.

Jag har släppt taget, lämnat över praktikaliteter och inser att jag inte kommer kunna vara vid mina sinnes fulla bruk om jag själv ska försöka lösa situationen. Var och en får göra det de är bäst på, jag är inte bäst på att se efter mina egna intressen i en skilsmässa med tillhörande bodelning.
Men Jag är bättre än den här situationen.