…när solen sträcker upp sina morgonstrålar över kanten och som i ett trollslag kastar bokträden plötsligt varma skuggor över sovande vitsippor som står inbäddade i fjolårets löv.

Då samtidigt som taltrasten brister ut i sin klara slinga, och korpen svarar med sin knorriga röst, just då vet inte kroppen om den ska gråta eller skratta.

Det är en sån stund där jag tänker att det skulle kunna ploinka till ordentligt i huvudet och rötterna skulle för alltid lossa från marken.

Fast just då känns det ändå inte som det skulle spela någon roll.

Att fånga nuets verkliga magi är nog en omöjlighet. Men att i en bild kunna skönja, om än det minsta spår av stundens skönhet, så är det gott nog.