Den vita knarrande vintern som nyss gnistrade så magisk är borta. Kvar är geggiga löv och dagen utanför är gråtung och blöt. Liksom i vädret.

Det smattrar mot rutan på samma sätt som när regniga höstfingrar hälsar på mot fönstret. Det blir lite som om trygg godnattsaga och lugnande hjärtslag fick ett barn, då hade det blivit regnsmatter. Liksom i känslan.

Vi har cocoonat in oss här, samtidigt som hela Internet är fullt av bokslut, omstart och nya tag. Fina sammanfattningar av vad som varit och målinriktade sikten inställda på vad som komma skall.

Ja vet, det hör lite till. jag brukar oxå höra till. Men i år känns det annorlunda.

Jag vill liksom inte något annat än att vara precis här, där jag är, just nu. Både gällande den fysiska platsen, men oxå mycket djupare och på andra plan.

Vad som var nyss känns oviktigt, vad som ligger framför mig spelar oxå mindre roll än vanligt.

Så här på årets allra förstaste dag ligger jag i dagbädden i vår fina lilla stuga och hör hur barnen prata om spel de spelar. Den ena hunden är med dem och lägger sig i och tigger gos. Det lyckas hon till allas förtjusning väl med. Fina barn, fina Lovis!

Den andra hunden snarkar nära bredvid mig och mina barfotatår rör sig liksom i takt till snosandet, av bara farten. Viola är 36kg ren kärlek. Tänk att hon oxå är familj med oss.

Min Fredrik fifflar i köket och och jag blir fnissig åt hans småprat. Ibland blir det liksom som roliga små föreställningar han bjuder på utan att egentligen menar det.

Han är liksom den roligaste jag vet. Men oxå den snällaste, finaste och mest omtänksamma som finns.

Han är den som på kvällen åker ifrån en stuga i skogen för att hämta tamponger åt en vuxen sjörövartant som verkar oförmögen att komma ihåg att mens är något som hälsar på varje månad. Sjörövartanten han dras med blir tillsynes lika förvånad över detta ”oväntade” inträffar igen och har inte ens en liten nödtampong i sikte.

Då styr Min hjälte upp eländet. Han inte bara, som de flesta som offrat sig hade gjort, komma tillbaka med bytet och med helt rimlig irritation ha löst uppdraget.

Nejdå, mer liksom tvärt om. Han har kärleksfullt även lagt ut tamponger i bilarna och stugan (för att avvärja framtida kriser) och kramas kärlek och omsorg istället för att sucka. Han är kärlek personifierad.

Han är dessutom den knasigaste och mest tjoho-bejakande jag vet. Som på tre år varit en del av att uppfylla drömlistan på ”saker jag önskar under min livstid” och som gör att vi lever ett liv som innefattar hundar, stuga både i skog och på hjul. Som gör att jag kan sitta i skogen och kludda med penna och färg. Så sjukt lyxigt att jag nästan blir yr av lyckolyx.

Minst lika mycket älskar jag hans känslodjup och förmåga till både livsreflexion och självrannsakan. Han tar ansvar för när saker blir fel och vågar stå kvar i både sin sköra litenhet och sin sprakande storhet.

Han är så föredömlig och ostereotyp att jag blir knäsvagslycklig bara av att titta på honom tillsammans med barnen. Han är min idol, min bästa vän, min extra tanketid, min livskamrat, min medkumpan, han gör mig trygg, glad, tacksam och lycklig.

Så jag kunde inte just i denna stund bry mig mindre om vad som varit. Jag längtar inte ett endaste dugg till något annat som eventuellt kommer sen.

Jag vill helst alltid vara i den här kärleken och lugnet jag befinner mig i just nu. I minst resten av mitt liv.

TACK för du lever liv med mig Fredrik! ❤️