Jag har känt stor sorg över bristen på snälltolkningar på jobbet. Att det pratas om elever på ett sätt som går så emot vem jag är, allt jag står för, vad jag tror på. Det blir ett slukhål av energi. Det gav ett inre skav som i slutet på veckan var en del av att världen mörknat i mig.

Hemma hamnade vi i feltolk, jag och människovalpen. Vi reagerade sen på varandras reaktion. Lätt hänt, men så dränerande innan man förstår vad för tok man pysslar med.

Osämja blev ångest, men ångest byttes tack och lov mot kramar. Ändå vaknade jag på lördag morgon och befann mig långt in i en sorgsen lufttät menshydda.

Hade jag bara kollat i kalendern, så hade jag kunnat förvarnas om statusen på sjörövartantkroppen och varför jag nu låg ihopkurad i det här vidriga rummet.

Allt är ju lätt med facit.

Att som 40+ smacka till och få regelbunden mens för första gången i livet, kan få vara förmildrande omständigheter just i det här fallet.

Det är faktiskt helt bisarrt att kvinnopaketet innehåller att liksom en gång i månaden ramla ner i ett hormonellt avgrundsdike, där jag verkligen under korta stunder tänker att det vore enklast att hålla andan och skita i det här så kallade livet. Helt orimligt bisarrt.

Kombinationen av att känna starkt och vara jäkligt lokal i tid kan just då ställa till det lite extra när man nu råkar vara en hjärnsne ADHD-mupp.

Sen kanske det å andra sidan o-ställer till det när jag dessutom har svårt att fokusera på sånt som inte är tjoho och är lättdistraherad. Men den insikten var inte direkt härvarande där i geggan.

Men det som alltid gör allt jobbigt lättare att stå ut med, är att jag har lyxen att leva liv med en klok varelse. För då kan det bli så, att istället för jag lägger mig i diket och självdör, så rullas det plötsligt fram en rolig kapsåg på gräsmattan.

Nu så här i efterhand skulle det ju gå att tolka det som ett ”sluta rulla i självömkans förjordade träsk och få det överstökat snabbare än diket. Här är en såg till hjälp” 😉

Istället för att döden dö, har jag sågat vackra träskivor, planterat saker, röjsågat, klippt barn, klappat hundar, ritat och lyssnat på Gransångarens lockrop. Och vips, så sken solen in i den jävla hyddan.

Å strax är det måndag och jag ska fortsätta visa att varenda unge är viktig. De viktigaste personerna i skolan dessutom.

Tur för mig!

Tack Fredde! Det är så fint att du är min bästa vän och älskade medresenär. Tack för dig!