Ibland är livet så där rivigt att man måste sätta sig på ett köksgolv och gråta en skvätt för att inte spricka. Av trötthet och av sorg och allt annat som dimper ner över en när man efter 14 år beslutat att den här konstellation av människor och upplägg av liv är över och måste ändra form.

Det inträder plötsligt en läskig ovisshet, ett mellanrum som skaver extra mycket om man är sjörövartant som uppskattar riktning.

Ensam i tvåsamhet är ett för mig omöjligt upplägg, hur obekvämt och suddigt än alternativet är.

Mitt i uppbrottsstormens öga vilar jag ändå i lycka och tacksamhet över vad som varit (det finns så otroligt mycket fint), över vad som är (det finns så otroligt mycket fint) och vad som kommer (det finns så otroligt mycket fint).

Jag har en stark tilltro att saker liksom blir riktigt bra, de blir ju lätt så.

Även då jag stundtals behöver vara hon som gråter hos tandläkaren och blir klappad på håret och med snäll röst får höra: ”kära du, om man gråter när man ligger ner får man ju vatten i öronen” så klarar jag det andra oxå. Jag är kanske till och med bättre eller mer van att klara det andra än just bara vara i hårklappandet.

Jag ligger vaken i natt, inte för att valpen bredvid mig kräver det. Hon sover, bökar in sig i villkorslös kärlek och är så direkt och tvingar mig att vara fullkomligt härvarande.

Alla borde ha en Lovis!

Alla borde ha en kärleksvalp ❤️

Att börja på något nytt kan vara kusligt. Och det är okej det med.

Det är helt enkelt livet som ropar…

Tack som fan för jag får vara med. Så mycket kärlek!